Om en vår

Det finns inga människor som inte är vackra. Som inte kan lära dig något. Som lever förgäves. Nej, världen är då full av sköna människor. Se dig bara om. Eller ta en titt i spegeln. Denna lördag tänkte jag hylla en av många varelser som ger mitt liv strålglans. En av mina solar, mina stjärnor.

Margareta Hellman, min farmor;
19 september 1934 föddes i ett bohemiskt konstnärshem ett sällan skådat så vackert barn. Min farmor är ärligt talat bland de snyggaste jag har träffat. Se bara här, på sin realskoleexamen (motsvarande 9ans skolavlutning) 1949.


En sann skönhet! 
Hon flyttade hemifrån sen, 16 år gammal. Flög dit vinden bar henne, ja hela livet igenom. Och vinden har burit henne åt alla möljiga håll ska ni veta. Mot filosofiexamen i språk, mot konstvetensskap, mot läkarexamen. 75 år gammal studerar hon fortfarande på senioruniversitet. Sök kunskap om det så för dig till Kina, sa någon någongång. Och farmor måtte ha tagit honom på orden. Resan till Kina är äntligen inplanerad (den började väl spekuleras kring någongång på 60-talet då hon läste kinesiska).
Att hon just för tillfället befinner sig i Iran förklarar hon bort med att... "Men i Iran har jag ju heller aldrig varit. Det har jag alltid drömt om."
Min farmor har lärt mig att inget mellan himmel och jord är för litet eller för stort att drömma om, att inget är för litet eller för stort att ägna sig åt, och så såklart andra nyttiga saker (som hur man man säger "må dagen bli lik en blomma" på arabiska till exempel)



"Saabah el noor", säger hon och ler.

Gula, blåa, rosa, brokiga, krokiga, väldoftande, späda, präktiga, oförsynta, älskade, älskade, älskade blommor. Blommor att lukta på likt tjuren Ferdinand, stanna under korkeken, njuta. Blommor att göra buketter av. Blommor att lära sig namnen på, akleja, johannesört, tusensköna och strandviol. Blommor att känna nostalgi av. Blommor att plocka, att varsamt krångla neri knapphål, bakom öron. Blommor att binda kransar av. Att längta till. Att förlora sig i. 




Säg mig, vad är finare än vitsippsängarna? Säg mig, vad luktar mer likt lycka än maskrosorna? Säg mig, hur skulle man någonsin kunna sväva tynglös om inte doften av syrén bar ens vikt genom försommarstunderna?
Säg mig min vän, vad skulle vi vara utan blommorna?

Jag har slutat sova om nätterna. Eller ja, inte helt kanske, men de där ordentliga 8 timmars djupsömnsnätterna är ett minne blott. Vet inte varför, eller hur jag lyckas klara av det, men min kropp, mitt sinne, mitt jag lyckas kväll efter kväll nonchalera och tränga bort alla känslor av trötthet. Alla känslor av ansvar för morgondagen. Alla känslor av vett. En kropp och hjärna måste få sova ut ibland,  ändå låter jag mobilklockan slå både 00.00, 01.17 och 03.16 kväll efter kväll, natt efter natt.
Och visst känns det övermänskligt att stiga upp på morgnarna, visst är jag trött om dagarna, okoncentrerad på de långa biologigenomgångarna... Men ändå inte i den utsträckning som borde vara när man har gjort för vana att sova 4 timmar mindre än förut. Kan det vara ljuset som räddar mig ur tröttheten varje dag? Eller har jag tvingat min kropp till att behöva mindre sömn?

Ni kanske undrar vad jag gör? Vad som håller mig uppe? På något sätt har det blivit som en drog. Det finns en stor förtjusning i det där att vara vaken när alla andra sover. Att tassa runt i lägenheten, brygga te. Öppna fönster ut mot stjärnorna, mot regnmolnen, mot det stillsamma nattliga ljuden. Att hinna läsa böcker. Att tända ljus och spela lugn musik. Att bara lyssna på tystnaden. Nattens tystnad är aldrig tom.

Och sen den oförskämda glädjen av att ändå fungera som människa dagen efter. Bristen på riktiga konsekvenser.
Då är det svårt att låta bli.

Valborgsmässoaftons efterlängtade vårsol lyser med sin frånvaro. Molnen hänger istället tunga ovanför Värnamo, som om de bävade inför förändring. "Sköna maj välkommen!" verkar inte vara deras melodi. 
Men jag sjunger gärna ensam.
Jag sjunger om det ljusgröna flor som täcker björkarna utefter min skolväg, jag sjunger om vitsippsbuketten på mitt nattduksbord. Jag sjunger om våren. jag sjunger; Sköna maj välkommen!

Igår kväll var jag på ett alternativt valborgsmässofirande med några kompisar, yoga i fågeltornet på stora mosse. Åh, det var helt underbart! Vi rullade ut våra liggunderlag på trägolvet på fågeltornets andra våning, la oss ner och försvann bort i takt med gonggongens brummande klang. För att sedan vakna upp till ett stumt mörker, ljuspunkter i form av stjärnor och värmeljus, doftande kanelte och naturens trygga ljud. Sällan man är så avslappnad faktiskt.

Nej avslappnad är inget som utmärker Valborg precis. Spänningar i luften "Vad ska man göra ikväll!?, om man är 16 år och normal kan man ju inte göra vadsomhelst en Valborgmässoafton, tydligen. Nåja, jag ska träffa en kompis nu om några minuter, det blir spontanfirande av våren, precis som jag vill ha det.

Pusspuss // Jorunn

Att vintern varit den finaste på länge kan inte förnekas, med sina gnistrande landskap, drivor av vit snö, havspromenader... Det är en vinter att minnas, att berätta om för sina barn. För om mänskligheten fortfarande är vid liv då har den förmodligen glömt bort hur det känns att krama snöbollar, att med längdskidor glida ljudlöst fram genom sagoskogar, att behöva skotta tak. (Ursäkta pessismen, det är bara så det känns) Men trots denna vinters förträfflighet har min gråbleka hud, min vinterklädesbetyngda kropp, mitt mörkertrötta sinne, en enda längtan. Och det är vår. Det är de första värmande solstrålarna, vitsippeängarna, de späda björklöven, sommarskorna, fågelkvittret. Livet som uppstår ur vinterns kalla död.
Detta är historien om en vår. En vår som alla andra. En vår som ingen annan.

Välkommen läsare, välkommen vår.

 Mm, tänk att det kan vara så fint! Att man kan bli precis lika glad varje år. Varenda underbara vår.