Ett farväl, kanske man kan säga
Det är ingen ordning på allting!, som pippi sa en gång.
En tredjedel av finaste maj försvann som i ett töcken. Som i en dimma av upptagenhet. Skolan tar mer och mer tid och energi. Min kropp tappar (kanske på grund av tidigare nämnda vakna nätter) mer och mer av sin ork till saker. Det känns som om motvinden förföljer mig och som om dagarna aldrig räcker till. Men kanske är det måndagskvällens trötthet som lurar mig till alla dessa gnälliga ord.
Mitt humör är lika oberäknerligt som vädret i april. Upp, ner, uuuupp, neeeeeer, och så upp igen.
Jag längtar nu något obeskrivligt efter sommar. Kravlöshet. Barfotadagar.
Jag har funderat lite på det här med bloggar nu när jag haft en egen, vilken konstig idé det egentligen är. Visst har det varit lite roligt att få skriva, fota, tänka ut, pyssla ihop...
Och visst häner det att jag läser andra bloggar, av 18-åriga tjejer som bara klär sig i 40talskläder. Av begåvade tecknare som lägger ut sina magiska verk. Av snurriga, surrealiska poeter och inspiratörer med huvuden ploppande av idéer.
Men om man inte är poet? Inte är rakt igenom konstnärsjäl, inte kan 1000 recept på soppor, inte tillverkar egna smycken i större utsträckning eller äger en garderob fylld med strumpeband och 70 år gamla klänningar, vad ska man skriva om då?
Jo, sig själv. Man är helt lämnad åt sin egen värld, sin egen vardag och sitt eget jag, som inte uppbådar något mer spännande än matematiska termer i all oändlighet, trasiga skor, försenade kvällshemkomster, vardaglighet. Självklart också skratt, blommor, vänner, musik, dans, fria andetag, längtan, drömmar, beundran. Men inget ett annat liv inte rymmer! Inget som någon har något intresse av att veta! Bloggar skapas för att folk ska läsa om ens egna ganska vanliga liv och ge det lite uppmärksamhet, lite strålglans. Av bekräftelsebehov skulle jag kunna ha kvar min blogg, skriva ibland, få lite läsare, lite kommentarer. Men till vilken nytta? 2568 nya bloggar bildade idag, står det på blogg.se. Vem, frågar jag mig, ska läsa alla de bloggarna?
Vilka stackars krakar ska sitta och skriva och skriva, ta kort efter kort utan att något ägnar de ens en minuts läsande? Världen behöver annat än fler egocentrerade bloggar och tills dess jag har något annat än mitt egna liv att blogga om, ska jag inte skriva ett inlägg mer.
Men tack för denna tid, man lär sig något av allt. Tack ni läsare, som trots allt tog er tiden.
Vi ses, i den form jag uppskattar mycket mer, verkligehetens form.
Tack och bock // Eran Jorunn
KOLLA KOLLA VAD FIN VÅREN ÄR!! GÅ UT MED ER!! ISTÄLLET FÖR ATT SITTA INNE O LÄSA TRÅKBLOGGAR.
En tredjedel av finaste maj försvann som i ett töcken. Som i en dimma av upptagenhet. Skolan tar mer och mer tid och energi. Min kropp tappar (kanske på grund av tidigare nämnda vakna nätter) mer och mer av sin ork till saker. Det känns som om motvinden förföljer mig och som om dagarna aldrig räcker till. Men kanske är det måndagskvällens trötthet som lurar mig till alla dessa gnälliga ord.
Mitt humör är lika oberäknerligt som vädret i april. Upp, ner, uuuupp, neeeeeer, och så upp igen.
Jag längtar nu något obeskrivligt efter sommar. Kravlöshet. Barfotadagar.
Jag har funderat lite på det här med bloggar nu när jag haft en egen, vilken konstig idé det egentligen är. Visst har det varit lite roligt att få skriva, fota, tänka ut, pyssla ihop...
Och visst häner det att jag läser andra bloggar, av 18-åriga tjejer som bara klär sig i 40talskläder. Av begåvade tecknare som lägger ut sina magiska verk. Av snurriga, surrealiska poeter och inspiratörer med huvuden ploppande av idéer.
Men om man inte är poet? Inte är rakt igenom konstnärsjäl, inte kan 1000 recept på soppor, inte tillverkar egna smycken i större utsträckning eller äger en garderob fylld med strumpeband och 70 år gamla klänningar, vad ska man skriva om då?
Jo, sig själv. Man är helt lämnad åt sin egen värld, sin egen vardag och sitt eget jag, som inte uppbådar något mer spännande än matematiska termer i all oändlighet, trasiga skor, försenade kvällshemkomster, vardaglighet. Självklart också skratt, blommor, vänner, musik, dans, fria andetag, längtan, drömmar, beundran. Men inget ett annat liv inte rymmer! Inget som någon har något intresse av att veta! Bloggar skapas för att folk ska läsa om ens egna ganska vanliga liv och ge det lite uppmärksamhet, lite strålglans. Av bekräftelsebehov skulle jag kunna ha kvar min blogg, skriva ibland, få lite läsare, lite kommentarer. Men till vilken nytta? 2568 nya bloggar bildade idag, står det på blogg.se. Vem, frågar jag mig, ska läsa alla de bloggarna?
Vilka stackars krakar ska sitta och skriva och skriva, ta kort efter kort utan att något ägnar de ens en minuts läsande? Världen behöver annat än fler egocentrerade bloggar och tills dess jag har något annat än mitt egna liv att blogga om, ska jag inte skriva ett inlägg mer.
Men tack för denna tid, man lär sig något av allt. Tack ni läsare, som trots allt tog er tiden.
Vi ses, i den form jag uppskattar mycket mer, verkligehetens form.
Tack och bock // Eran Jorunn
KOLLA KOLLA VAD FIN VÅREN ÄR!! GÅ UT MED ER!! ISTÄLLET FÖR ATT SITTA INNE O LÄSA TRÅKBLOGGAR.
Kommentarer
Postat av: Eric
Du vet att jag skulle läsa bloggen, men som sagt VERKLIGHETEN! ^^
Postat av: Camilla
Du skriver fantastiskt bra Jorunn, och du berör. Ditt språk är vackert - konstnärlighet det har DU. Men som du säger, vem ska läsa alla bloggar? Vem läser alla tidningar och böcker? Bra frågor. Återkommer med mer IRL.
Trackback
