vakna nätters hänförelse
Jag har slutat sova om nätterna. Eller ja, inte helt kanske, men de där ordentliga 8 timmars djupsömnsnätterna är ett minne blott. Vet inte varför, eller hur jag lyckas klara av det, men min kropp, mitt sinne, mitt jag lyckas kväll efter kväll nonchalera och tränga bort alla känslor av trötthet. Alla känslor av ansvar för morgondagen. Alla känslor av vett. En kropp och hjärna måste få sova ut ibland, ändå låter jag mobilklockan slå både 00.00, 01.17 och 03.16 kväll efter kväll, natt efter natt.
Och visst känns det övermänskligt att stiga upp på morgnarna, visst är jag trött om dagarna, okoncentrerad på de långa biologigenomgångarna... Men ändå inte i den utsträckning som borde vara när man har gjort för vana att sova 4 timmar mindre än förut. Kan det vara ljuset som räddar mig ur tröttheten varje dag? Eller har jag tvingat min kropp till att behöva mindre sömn?
Ni kanske undrar vad jag gör? Vad som håller mig uppe? På något sätt har det blivit som en drog. Det finns en stor förtjusning i det där att vara vaken när alla andra sover. Att tassa runt i lägenheten, brygga te. Öppna fönster ut mot stjärnorna, mot regnmolnen, mot det stillsamma nattliga ljuden. Att hinna läsa böcker. Att tända ljus och spela lugn musik. Att bara lyssna på tystnaden. Nattens tystnad är aldrig tom.
Och sen den oförskämda glädjen av att ändå fungera som människa dagen efter. Bristen på riktiga konsekvenser.
Då är det svårt att låta bli.
