Om en vår

Det finns inga människor som inte är vackra. Som inte kan lära dig något. Som lever förgäves. Nej, världen är då full av sköna människor. Se dig bara om. Eller ta en titt i spegeln. Denna lördag tänkte jag hylla en av många varelser som ger mitt liv strålglans. En av mina solar, mina stjärnor.

Margareta Hellman, min farmor;
19 september 1934 föddes i ett bohemiskt konstnärshem ett sällan skådat så vackert barn. Min farmor är ärligt talat bland de snyggaste jag har träffat. Se bara här, på sin realskoleexamen (motsvarande 9ans skolavlutning) 1949.


En sann skönhet! 
Hon flyttade hemifrån sen, 16 år gammal. Flög dit vinden bar henne, ja hela livet igenom. Och vinden har burit henne åt alla möljiga håll ska ni veta. Mot filosofiexamen i språk, mot konstvetensskap, mot läkarexamen. 75 år gammal studerar hon fortfarande på senioruniversitet. Sök kunskap om det så för dig till Kina, sa någon någongång. Och farmor måtte ha tagit honom på orden. Resan till Kina är äntligen inplanerad (den började väl spekuleras kring någongång på 60-talet då hon läste kinesiska).
Att hon just för tillfället befinner sig i Iran förklarar hon bort med att... "Men i Iran har jag ju heller aldrig varit. Det har jag alltid drömt om."
Min farmor har lärt mig att inget mellan himmel och jord är för litet eller för stort att drömma om, att inget är för litet eller för stort att ägna sig åt, och så såklart andra nyttiga saker (som hur man man säger "må dagen bli lik en blomma" på arabiska till exempel)



"Saabah el noor", säger hon och ler.